Någon som har en teori? Är det inte samma API:er vilken väg man än twittrar?
Varför blir det så här i TweetDeck? Hootsuite likaså(?)
I samma ögonblick fungerar Dabr utmärkt…!
—
Vilken klient alt. webbapp kör du? Upplever du problem?
Ja, wow vilken snygg bil och vilken söt flicka. Nu är det varken bilen eller flickan jag tänkte på. Eller jo, lite på flickan då.
På bilden är flickan två år, idag snart sex år. På bilden har flickan en söt sommarklänning på sig. Hon älskade sin klänning eller älskar sin klänning. Nu för tiden sover hon i den. Helst varje natt – i hur många år till tro?
En dag i mars 1989 bodde jag i Norrland. Vädret var inte det bästa och jag och min väninna hade tråkigt. Vi kom på att vi skulle köra ett skräckfilmsmaraton under en vecka! Vi plöjde igenom säker 3 filmer om dagen och det redogjordes i en kalender vilken film det var och vilket betyg vi gav den. Hade vi haft tillgång till en blogg då hade det blivit en ny IMDB. Då kom fredagen och vädret var det samma. I kväll skulle vi se Witchboard från 1986. Vi dukade upp och laddade videon. Kudden var redo att kramas. Den handlar om ett par som på en fest får bekanta sig med ett Ouija board. Med det kan man kontakta andevärlden. Vi satt med stora ögon genom hela filmen och när den var slut tittade vi på varandra och sa i munnen på varandra att ett sånt bräde måste vi göra själva!
Sagt och gjort, för att vi skulle komma ihåg hur brädet såg ut så spolade vi tillbaka filmen och stillbildade den. Min väninna som är en hejjare på att teckna, fick äran att skissa av den. För att vi skulle kunna ta med det till olika ställen så bestämde vi oss för att göra det ”riktiga” brädet på baksidan av en tjock tapetbit som vi hittade i källaren som fanns intill min studentlägenhet. Medan min väninna ritade figurerna på tapeten så gjorde jag bokstäver och skrev ett JA ett Nej och ett Hej då.
Brädet var klart, vad skulle vi ha som talbricka? Vi tog ett glas, för det hade vi sett någon annanstans att det kunde man ha.
Nu var klockan så mycket så vi satt på min säng i min studentlägenhet och pratar om vad vi nyss har gjort. Klockan ringer och vi vaknar med ett ryck. Vad är det för dag? Vad är klockan? Klockan är 06.00 och vi är klarvakna. Vi måste planera inför kvällen, vem skulle vi bjuda in till våran seans?
Kvällen kom och vi fick en tjej att vara med. Hon var lite rädd, så hon satt och tittade på till en början. Vi hade valt ett rum på min väninnas studentlänga. Det var ett litet tv rum på ca 10 kvm. Vi satt i varsin soffa runt ett bord. Andaktigt lade vi ut vårat bräde, gjort av tapet på bordet. Hämtade ett glas i köket och satte det upp och ner på tapeten. Vi tände lite ljus för stämningens skull. Vi försöker få våra hjärtan att lugna ner sig så vi ska kunna kontakta någon ande. Sakta men säkert lugnade vi ner oss och satte i gång. Vi satte våra fingrar på glaset och frågade om det fanns någon där. Ingenting hände. När vi efter ett tag tänkte ge upp, fick vi kontakt. Glaset for över tapeten som om den hade varit radiostyrd. Bokstav efter bokstav berättade den att personen var en kvinna. Hon var född i Norge men hade bott i norra Sverige nästan hela sitt liv och nu letade hon efter sin dotter. I dag kommer jag inte ihåg vad hon hette. Vi frågade hur hon dog, vilket år hon föddes och vilket år hon dog. Camilla som tjejen hette sa att hon skulle gå ut och röka. Hon kom inte tillbaka. Vi fick massor med information av kvinnan och vi lovade att hjälpa henne att hitta hennes dotter. Problemet var att hon dog sent 1800 tal, men det skulle inte hindra oss. Vi började forska. Hur skulle man göra? Vi gick till biblioteket, där fanns ju lite information i alla fall. Vi kom inte så långt och det rann ut i sanden. När jag ett par månader senare satt på planet ner till mina föräldrar i Stockholm, kom jag att tänka på kvinnan igen. Naturligtvis, tänkte jag, jag ska gå på riksarkivet.
Sagt och gjort. Med bestämda steg gick jag in i denna stora byggnad. Kan ju säga att jag aldrig sett så mycket papper och böcker på samma plats, någonsin. Jag fick efter lite eget letande, tag i en kvinna som jobbade på arkivet. Jag frågade om det fanns någon information över just den platsen som vi hade talat med den kvinnliga anden. Jag fick massor med information. Plates som studenthemmet låg på var en gammal begravningsplats, där man hade begravt samer och under 1800 talet. Begravningsplatsen hade grävts upp och flyttats ner till den nya kyrkogården som låg ca 2 kilometer där ifrån. Jag tänkte, hur hade man kunnat flytta på gravar så där utan vidare. När jag tittade vidare på kartan så såg jag att gravarna hade legat hela vägen upp till sjukhuset.
Bingo, 1886 dog en kvinna vid namn jag inte minns och hon hade en dotter. Jag fortsatte mitt letande. Tyvärr går tiden fort när man är inne i någonting intressant och arkivet var tvungen att stänga och jag fick lov att åka hem igen. Dagen efter ringde jag svenska kyrkan och frågade var man kunde få mer information. De tyckte att jag skulle fråga kyrkan uppe i norrland om hjälp.
Jag kunde inte sluta tänka på det. På den här tiden fanns det inte tillgång till Internet som det finns idag tyvärr.
När jag en vecka senare åkte upp till norrland igen mötte min väninna mig på flygplatsen. Hon var så ivrig att få veta vilka svar jag hade fått av arkivet så hon hade tagit bussen 25 mil för att hämta upp mig. Hem färden till den lilla byn gick väldigt fort. Jag berättade vad jag fått reda på och att vi kanske kunde få mer svar av kyrkan. Nästa dag gick vi till pastorsexpeditionen och fick svaret att gravplatsen inte fanns längre och man visste inte var. En del av gravarna fanns på den nya kyrkogården men långt ifrån alla.
Vi bestämde oss för att vi skulle ta kontakt med anden igen. Vi höll en seans på samma ställe som förra gången och
mycket riktigt fanns den kvinnliga anden där. Till en början var det rätt svårt att få kontakt med henne. Kontakten bröts och det kom som ett skrapande ljud inne i rummet. Vi kunder inte lokalisera varifrån ljudet kom, förrän vi kollade ner på glaset. Det rörde sig själv över bordet. Vi försökte tyda vad den skrev men det gick för fort. Glaset åkte tillslut i golvet och gick sönder. Hur skulle vi nu kunna stänga av kontakten? Man måste ju säga adjö när man slutar. Det blev en tryckande känsla i rummet och vi ville inte vara kvar där. Vi tog vår tapet och sprang därifrån. Glaset fick ligga kvar på golvet.
Efter ett par dagar gick vi förbi rummet igen. Det låg alldeles innanför entrén så det gick inte att undvika. Dörren till tv rummet var stängd. Vi båda tyckte att det var en tryckande känsla i entrén.
Min väninna flyttade där ifrån men tapeten fanns kvar och vi använde den vid flertalet tillfällen. Än i dag kan jag komma på mig själv att jag tänker på hur jag ska ta reda på vem hon var och var hennes dotter var begravd någonstans. Kanske var det dotterns grav som var borta och det var därför hon letade efter henne? Jag får nog aldrig svar på den frågan.
Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej tjolahopp. Det först som dyker upp i huvudet är den ritade Pippi i den gula boken. Hon med stort huvud och rätt oproportionerlig kropp. Sen kommer filmen, där Inger Nilsson blir förevigad som Pippi. En söt liten rödhårig flicka med oanade sidor. Hon är stark och kan baka pepparkakor på golvet, sova upp och ner i sängen. Hon har en pappa i Söderhavet och en mamma i himmelen. I filmen känns hon som en rätt trygg lite tjej men är i själva verket är hon väldigt ensam. Hon är en motståndare av mobbing, men kan kasta upp en pojke i ett träd utan vidare. Varför då?
När sedan den tecknade versionen av Pippi kom var min första reaktion: Nej, vad har de gjort med Pippi? Med nya sånger. Jag som har små barn lärde mig rätt snabbt den nya sången och lärde mig att gilla den nya versionen bättre faktiskt. Mina tjejer älskar det tecknade Pippifilmerna och sången. Vad ska vi göra nu? lärde de sig rätt fort:)
Här om dagen kom min 4 åring och sjöng, här kommer Pippi, och Pippi det är jag, och jag bjuder alla på kalas. Hon mumlade på den tills hon skulle gå och lägga sig. Mycket motvilligt fick jag henne att lägga sig på kudden och försöka vara tyst. Hon ler trött och lägger sig på sidan och kramar om Herr Nilsson som kvällen till ära fick följa med i sängen. När jag själv ska lägga mig bäddar jag om mina barn, ser till att det har täcke på sig. Klappar henne på kinden och stryker håret från ansiktet på henne. Får ett leende och hon trycker in näsan i rumpan på Herr Nilsson.
Nu på morgonen när vi klädde på oss innan vi skulle till dagis sjunger tjejerna på Pippis sommarvisa. Så härligt att höra om sommaren när det är så mycket snö ute.
Det kom bara små snuttar av texten, men så härligt med glada sommarlängtande barn
lilla fåglen flyger
i boet ut och in
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.
och jag är brun om bena,
precis som det ska va’,
och därför vill jag sjunga
att bruna ben är bra.
Och jag har nya fräknar
och prickigt sommarskinn,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.
Fått meddelade med texten “This you???” eller liknande? Gå inte på detta, det är fula fiskar som vill åt ditt liv på nätet!
Läs också tidigare ett inlägg om spam via DM här, om hur du ska göra som eventuellt är drabbats.
För några dagar sedan hände det som inte får hända. WordPress.com gick inte att komma åt alls. Systemet låg nere i nästan två timmar vilket säkert var riktigt nervigt för vissa.. Läs mer om orsaken här.
Det tog inte många minuter innan folket på twitter började fråga och ropa ut att något var knas med WP.com. Sociala media fick verkligen visa sig från bästa sidan med statusuppdateringar om läget, men ändå var det bara konstateranden – ja, WordPress ligger nere.
Det finns drygt 10 miljoner bloggar på WP.com och för att snöa in sig lite till i siffror och just i twitter så har wordpressdotcom just i skrivande stund 14814 följare.
Ja, ni förstår..
På ren svenska – lägg till WP.com i ditt twitterflöde om du bloggar med verktyget eller läser bloggar som ligger där. Helt enkelt ett bra att ha tips!
/@Receptomaten numera också @Listomaten 🙂
Visst blir man glad när man läser detta?
Mitt twitterflöde består av cirka 130 twittrare varav cirka 25 som är aktiva och av dessa är det under 20 som jag aktivt följer och deltar i diskussioner. Hur många följer du på Twitter? Om svaret är så pass många att du känner dig stressad då du inte har tid att följa flödet. Stressar du ikapp för att hinna svara på tweets, skicka retweets och även hinna skriva egna? Då är det kanske dags att rensa bland personerna du följer. När inte nivån av entusiasm och humör överstiger lyckan att hålla på med Twitter försvinner det roliga med microbloggandet tycker jag.
Mitt diagram kanske inte återspeglar verkligheten men hoppas ändå att ni förstår min tanke kring detta. Twitter är lite som den moderna varianten av heta linje där vi kan tjuvläsa tweets från andra. Blir det för fullt på linjen blir allt bara surrigt.
Vad är det för idé att följa 400 personer och teoretiskt sett få in 1600 tweets per dag? Det blir nästan 80 stycken A4-sidor med 12 punkters storlek vid en full 140 teckens tweet.
Eller har jag bara helt fel?
Berätta gärna hur många du följer, och hur du gör när inte du hinner med att läsa tweets. Är du den som alltid måste läsa igenom 392 tweets innan du är framme i realtid?
Våra barn – vems ansvar?
En företeelse som irriterar mig väldigt mycket är den då osäkra föräldrar lägger över ansvaret för barnet på sina föräldrar och låter dessa sköta jobbet att uppfostra. Jag ser detta på nära håll och det ser inte så bra ut. Jag och min fru har under tre och ett halvt år försökt bli gravida och en sommarmorgon visade graviditetstestet positivt, en av de bästa uppvaknande man kan få. Vi har alltid stått på egna ben och vi skäms bara på tanken att be om hjälp. Nu till det som stör mig väldigt mycket.
I släkten finns fyra barnbarn i tre familjer varav att tre barn inte är ett dugg planerade. Hur kan jag nu säga det? I de stadier dessa människor var så var nog ett barn förmodligen det sista om ”behövdes”. Att skaffa barn då man inte gått ut skolan och tillsammans med en kille som ligger och spyr innanför dörren en lördagsmorgon efter en blöt natt eller ens inte orka lyfta ett finger för att sätta upp en tavla i vardagsrummet då tv-spelet lockar mer. Saken är väl inte bättre att barnen blev till efter knappt tre månader tillsammans. Med ett av dessa par tog det slut då tjejen tillslut upptäckte att killen var så pass omogen att vara pappa. Hon började istället skaffa nya killar på löpande band, åkte ut och festade och lämnade av barnet hos barnets mormor. Detta kunde vara från ett par dagar upp till nära en månad som barnet var hos morföräldrarna då mamman ville ”ha sitt eget liv”. Under en period av cirka en månad hann denna unga mamma flytta in och ut två gånger hos två separata killar hon bytte mellan. Självklart så ställde mamma och pappa upp med flytthjälp båda gångerna. När jag och min fru skulle flytta fick vi låna en släp, det var all hjälp vi fick. Detta har alltså under årens lopp hoppat mellan nya ”pappor” hela tiden och jag ser att hon inte mår bra av detta. Den enda fasta punkt är hos morföräldrarna. Hon ser det som sitt hem. Tyvärr så tycker jag det verkar som om mamman till barnet bara tänker på sig själv. Jag skulle aldrig utsätta vårt barn för att leva detta liv som hennes dotter blivit utsatt för på grund av hennes återkommande dåliga beslut. När vi trodde att hon hittat rätt kille, en sådan som dottern såg som sin pappa så händer det igen. Efter fyra år med denna trygga, snälla och mogna man så gör hon slut och efter tre veckor har hon en ny. Paret hade under åren hunnit skaffa ett fint hem, en sommarstuga som dom några veckor tidigare varit och hämtat möbler till.
Nu drygt ett år senare har det nya paret hunnit köpa hus och ett barn till är på gång. Dottern ska alltså flytta och byta skola ytterligare en gång till och känna sin nya syster. Hur mycket ska ett barn behöva lida för att föräldrarna är egoister?
Vad ligger bakom denna otroliga stress att byta partner, flytta hit och dit och uppföra sig som ingen annan fanns förutom sig själv? Enligt mig är det dessa beslut som ligger förtryckta sedan yngre år. Personen har inte fått ha sin ungdom och ta besluten när de skulle tas, i yngre år utan att någon ska behöva lida för konsekvenserna. I detta fall skjuts ansvaret över till morföräldrarna som egentligen bara skulle vara föräldrar till denna unga kvinna. Efter snart tio år som denna lilla tjej levt så fortsätter detta ansvar att ligga till stor del på morföräldrarna. Det gnälls och kraven att dem ska ställa upp är stort. Det ska passas hundar, skottas på deras nya tomt, bytas värmepanna, sätta upp väggar och passa barn. Varje vecka. Den unga kvinnan kan ogenerat skälla ut sin mamma och undra varför hon har bakat bullar som inte är glutenfria då hon kommer på ett oanmält besök. Eller irriterat tala om att mamman köpt fel sorts chips då det tydligen inte ska köpas chips för att boende i huset ska äta utan hon och hennes barn. Inte i hela helvetet skulle jag vara irriterad på min farsa för att han köpt chips eller bakat något som inte jag eller vår dotter inte tycker om. Det är ju förbanne mig upp till honom vad han vill ha i sitt skafferi. Ingen annan ska styra över det. Varken jag eller min fru skulle ställa dessa frågor eller krav på dem. Det finns inte ens i tanken.
Det enda som jag hör är gnäll och att dem hela tiden ska ställa upp på den unga kvinnas krav. En av de mer tragiska aspekterna är att dessa morföräldrar ser mer upp till dottern som hela tiden behöver hjälp och gnäller och vi som sköter oss själva är nästan något fel på. Nu när denna kvinna och hennes nya kille skaffat hus ett par kilometer bort från morföräldrarna så är det ingen hejd på hur mycket det ska ställas upp och hälsas på. Ett par gånger i veckan är dem dit och hälsar på i nya huset. Vi som bor sexhundra meter fågelvägen är inte lika intressanta och fyra till sex besök per år utdelas till oss.
Efter en middag borta hos en äldre släkting så accepterades det inte att jag sa att vår dotter inte skulle få dricka saft och äta sockriga kakor just före läggdags. Det hela utmynnade i att morföräldern kallade mig omogen och dessutom fick med sig sin mor i detta. Vi som har ett helt, rent och friskt barn, inte lämnat över ansvaret till någon annan ens för en minut på snart två levnadsår kallas för omogen. Klart som fan vi är omogna! Vi har ju ett hus med väldigt hög standard, ett barnrum som stod klart fyra månader i förväg i väntan på vårt älskade barn som vi kämpat att försöka bli till under många års tid. Nyaste bilen i den närmsta släkten, flest pris för diverse bra insatser och en strävan om att klara sig själva. Hur kan man se seriöst på en sådan omogen kärnfamilj? Ni förstår ironin i det hela hoppas jag och ser hur tröstlöst det är att ha sådant strul runt sig.
Nu över till familj nummer två med två oönskade barn.
Vad händer om man slår samman två familjer som bara är i rampljuset för negativa händelser? Jo, man får tre familjer med samma mål i livet.
Vad menar jag då med mål i livet. Jag hör till dem som håller på att det man göra positivt kommer tillbaka till en i form av något positivt. Inte så väldigt svårt att förstå hoppas jag. Jag har alltid omgivit mig med en sorts vettig framtoning i det jag gör. Allt från mina foton, filmer jag gör till att uppfostra vår dotter så ger jag alltid hundratio procent. Är jag inte fullkomligt nöjd så nöjer jag mig inte med ett halvdant resultat. Jag kan bättre och det är min skyldighet för min egen skull att göra det bästa. Alla i släkten säger att vår dotter är så söt, glad och utåtriktad. Detta hör vi inte om något av dem andra tre barnen, någonsin. Vi vet att vår dotter får kärlek och inte kastas mellan morföräldrarna femton gånger per vecka och att bli matad av diverse folk varje gång det ska intas föda. Vår dotter har den tryggaste punkten som ett barn ska få ha, sina omtänksamma föräldrar. Detta är en rättighet som en förälder ska ge sitt barn, inte räcka över det till morföräldrarna.
Detta par blev gravida efter knapp tre månader tillsammans och killen flyttade då in till hennes föräldrar. I familjen fanns mamman som sitter och spelar på Facebook till 03-tiden på natten, den tjugofyraåriga sonen som sitter i källaren och spelade WOW och två andra barn som till stor del klarar sig själv.
Barnet föddes och all tid för den nyblivna mormodern gick åt att sköta, köpa mat, mata, skaffa blöjor och byta, vyssa och allt en vanlig förälder gör, förutom att hon då var mormor till barnet. När hon inte gjorde det så lade föräldrarna barnet framför teven och hela tiden fick vi höra hur satans jobbigt det var att vara förälder. Vi som var i samma sits med några månader äldre barn förstod inget.
Det syntes tydligt att detta unga par inte för en sekund såg framemot att skapa en familj och bygga en framtid för sig. Dem tog beslut att flytta till en lägenhet efter barnet blivit äldre än sex månader. Nu kom dessa otaliga gånger som morföräldrar eller syskon till den unga mamman fick rycka ut och köpa hem mat till barnet då detta fattades. Barnet lämnades varje dag hos sin mormor då jobbet som förälder tog för mycket tid av att se på tv, duscha och vara allmänt uppiffad varje dag. Teven och mormor är ju den perfekta barnvakten… På en större fest så kom ett par och undrade om det var vårt barn som skickats runt till alla under kvällen. Självklart inte förklarade jag och pekade då på detta unga par som, enligt min tidtagning, inte hade skött sitt barn mer än fem minuter på cirka sex timmar. Ett par som inte känner till dessa unga föräldrar sa rakt ut till oss att ”dem kan ju inte må bra eller tycka om sitt barn.” Dessa personer förstod alltså inte att det var dem unga som var föräldrar. Det var så okända uppfattade det unga paret, rätt skrämmande. Sedan att denna unga pappa hotade en person och avlutade kvällen med att kasta sitt vatten i soffan hos sitt barns mormor som han bott gratis hos i över åtta är nog tragiskt bara det.
Då barnet blev tre månader avslöjade denna unga tjej att hon var gravid igen. Hon visste inte om dem skulle behålla barnet eller om hennes kille skulle skaffa körkort. Ja, ni läste helt rätt. Att jämföra ett barns liv med att skaffa körkort skulle direkt klassas som omyndigt och den lilla babyn skulle fråntas dem. Hur i hela helvetet kan man ens tänka så? Jag kan förstå om det ligger några större komplikationer eller livshotande att bära på och föda ett till barn. Medicinskt sett alltså. Hade min fru sagt så till mig så hade hon åkt in till psyket ett tag. Ingen fullt frisk människa skulle väl jämföra något sådant? Nä, exakt!
Samma låga grad av entusiasm infann sig under den andra graviditeten för paret och livet gick vidare som vanligt. Allt händer ”bara” och dem står på sidan och ser på som om dem inte kunde göra något för att ändra sina liv. Som vanligt var alltså att lägga över ansvaret på den person som var närmast, oavsett vem det var. Kan säga att det inte finns ett körkort i den här unga familjen och morföräldrarna ställer upp att skjutsa med överallt, även om det rör sig om femhundra meter. Då det var för jobbigt att ta fyra minuter och hämta en barnstol så tycker mormoderna att det var hel ok att bara hålla fast den knappt tre månaders nya babyn. Här står vi, vi som kallas omogna, och ser på detta helt idiotiska påhitt. Vi skulle inte ens köra ut från garaget utan att ha spänt fast vår dotter. Vem har då ansvaret för barnen? Föräldrarna som inte ens säger ett knyst utan låter sådant ske är en sorglig historia. Jag fick veta att en tjej som jag kände tidigare fick sin äldsta dotter överkörd i en hemsk olycka i slutet på november. Det var en släkting som fick den smarta idén att köra hennes dotter i skopan på en traktor då denna släppte och gjorde så att dottern omkom. Hur tänker människor?
Denna tjej, mor till den omkomna dottern, kommer från en rörig familj som jag skriver om. En brokig bakgrund där hennes nära stående släkting fick sin man att begå självmord och sedan höll dottern fest och visade upp platsen där det hemska skett. Modern då, vart var hon? Jo, hon var ute med sin nya kille på krogen. Detta bara en månad efter hennes man tagit sitt liv. Senare på kvällen kom den nya killen hem, satt sig vid bordet och tog fram en kniv. Han berättade att kvinnan hoppat in i en bil och stuckit med den annan man. Framför en bunt redan tårfyllda ungdomar skulle han skära upp sina handleder. Vad vill jag ha sagt med detta? I de studier jag gjort och sett på närmare håll så handlar det om att man blir som man växer upp. En brokig bakgrund som inte bryts i tid får oftast konsekvenser i framtiden.
Jag växte upp som ett lyckligt barn och hade min trygghet i form av kärleksfulla och bestämda föräldrar. Jag fick möjligheten att göra mig illa utan att ha någon som alltid förhindrar ”tråkigheter”. Behövde inte tjata och sura för att få saker. Mina föräldrar var generösa i både mångt och mycket och i min tur krävde jag inget mer än det jag redan fick. Så en decemberkväll fick vi ett samtal från sjukhuset att min mamma hade somnat in. Hon hade hela min uppväxt varit sjuk i reumatism och under ett par år hade hon ett illavarslande bensår. Huset var nyss ombyggt och anpassat för rullstol. Det var inte frågan om hon skulle få behålla benet utan när det skulle amputeras.
Det var närmare lucia och min mamma började kräkas blod och höll på så under dagen och när kvällen kom tillkallades ambulans. Hon hade blivit matförgiftad sades det. Vi var dit och hälsade på och fick då veta att hon skulle flyttas till universitetssjukhuset för att göra i ordning inför amputationen som ansågs skulle ske innan nyårs. Dagen kom och benet amputerades, hon ringde till oss och berättade att operationen gått bra. Nästa samtal kom från en läkare som förklarade att hon hamnat i koma. Några dagar senare var hon död. En hjärnblödning tog hennes liv. Den sjunde januari begravdes hon. Utan en enda tår men med en röd ros och orden ”tack för allt” lämnade jag min mamma i hennes kista. Jag var nyss fyllda tolv år och hon hann knappt leva en månad som fyrtioettåring. Åren som följde efter hennes död är år av kamp och överlevnad, det som format mig till den person jag är idag. Min far tog den plötsliga döden betydligt värre än jag. Själv blev jag sittandes i min egna lilla värld på övervåningen med min dator som givits till mig i julklapp. Där satt jag i många år medan han skapade sitt eget liv med en kvinna och hennes son. Aldrig blev jag tillfrågad om hur jag mådde eller kände mig. Under årens lopp hatade jag min far för det han utsatte mig för. Jag var starkare och koncentrerade mig på datorer, foto och att filma. Han hade in mig till en psykolog som han ville skulle omyndighetsförklara mig. Det var ju fel på grabben, han måste ju var bög då han bara har killkompisar och störd då han gillar skräckfilm. Jag var tretton och det var jag mot resten av världen. Psykologen frågade lite om film och jag berättade då vad jag fann så intressant med rysare. Effekterna. Hur dessa var gjorda och hur man kunde göra sådana effekter själv. Sen att det var min far och vårt tidiga intresse av video som lett mig in på detta. Psykologen tyckte det var intressant hur jag tänkte och hittade en fullt frisk och tämligen begåvad grabb föll inte i god jord hos min far. Han var inte nöjd med svaret, att hans son var helt normal.
Detta byggde självklart upp ett ytterligare varv med hat i mitt förhållande till honom. När den stolta dagen då jag kämpat mig igenom den nya skolan och slutade årskurs nio var han där på examen. Han svamlade och kände sig förföljd och på eftermiddagen blev han intagen på psyket. Hela sommarlovet bodde jag själv. Under tidigare år hade jag som jobb på nätterna att spela in samtal och spana på hans nya tjej. Hennes tidigare man, far till barnet, var tydligen en skum person. Han var ju utlänning som nog skulle kidnappa barnet. Ensam fick jag genomlida hans sjuka psyke och dess fantasier. Jag var inte värd något. Dagen då jag skulle fylla moped närmade sig. Hans tjej ville att dem skulle köpa en fin moppe till mig men min far vägrade. Skulle han ha något så fick han köpa det själv. Punkt slut. Jag köpte min moped för mina egna pengar. Jag var den enda av alla jag kände som gjorde det. Veckan efter åkte min far och hans tjej till stan för att hämta en helt ny och dyr BMX-cykel till hennes son.
Det tog inte helt oväntat slut då han började uppföra sig som väldigt paranoid. Allt var konstigt. Hon fick nog och beställde flyttbil. Han åkte bort och lämnade mig hemma med dessa två människor som jag knappt kände, krävde att huset skulle vara rensat på deras prylar och möblerat som vanligt till han kom hem. Det är ett tungt ansvar för en som hatar sin far att utföra dessa saker.
Åren gick och jag blev hunsad hit och dit. Dumförklarad för mina beslut som jag faktiskt stod för och ångrar inte dessa idag. Jag hade blivit vuxen över en natt och han upptäckte det inte förrän under 2000-talets början. Det är med mina beslut som gjort att jag har sysslat med en hel del och även blivit väldigt duktig på många saker. Jag la ner energin på annat än att på ett negativt sätt förstöra det som byggts upp under åren. Hur gick det då för mig? Fortfarande idag så har jag aldrig provat att röka, snusa eller slå ner någon på gatan. Första gången jag drack sprit gjorde jag detta tillsammans med min fru, för några år sedan.
Det som gjort mig till denna, förhoppningsvis, intressanta och trevliga person är just dessa tragiska händelser som kantat mitt liv. Jag hade inget val, jag var tvungen att överleva.
Ibland önskar jag att det gick att överföra lite mod och vett till dessa föräldrar som behandlar sina barn på det sätt jag skriver om. Morföräldrar, låt era barn växa upp och var sig själva och stå för sina beslut och ta ansvar. Det är inte ni som ska bestämma eller styra över en annan vuxen persons beslut, oavsett hur dumma besluten är. Många av dessa beslut tror jag är onda bihang som skapats av föräldrar som just inte kan låta sina barn vara vuxna. Att låta sin dotter sitta och stirra apatiskt medan man tar hand om barnbarnen inte är rätt väg att gå. Att i timtals per dag låta sig fungera som en riktig förälder till barnbarnen får konsekvenser. Vi pratar alltså inte att hjälpa till och sköta barnen enstaka gånger vid biobesök eller bara för att mormor vill ha lite mormor-tid. Självklart är det bra man vet att det finns personer som kan ta hand om sitt barn om det så måste. Inte i form av björntjänster varje dag som ger större problem senare för familjen.
I dessa fall är det mer mormor/morfar som bestämmer över dessa barn när dem är i närheten, inte föräldrarna som kniper käft och sätter sig med annat. Dem orkar inte bry sig eller så vågar dem inte ge sig själva in i vuxenvärlden och ta hand sin familj.
Konsten för mig är att låta sig vara en barnslig vuxen med genuint ett ansvar och stor portion kärlek som kommer direkt från hjärtat. Sedan att ha en ärlighet mot barnen som blir en viktig nyckel till barnets förståelse för kommande händelser under uppväxten är en viktig del av livets kaka.
Jag är en sådan person och därför kunde jag stå för min sak men då blev kallad för omogen. Detta över att jag inte ville att dottern skulle äta massa socker just före läggningsdags. Dessa kvinnor är vana att bestämma över dem andra barnbarnen utan att någon säger emot. Det är ju dem som ser sig som överhuvuden, dem som vet bäst. Det är just på grund av detta vi inte tillåter oss att bli manipulerade i att lämna över ansvaret och uppfostran. Varför skulle vi det?
Vårt barn ska ha våra värderingar som just vi har i vår lilla familj som sedan tas över till barnets egna variationer i form av en medmänsklig stafettpinne. Ett barn som hela tiden dansar vals mellan dessa personer som tagit sig rättigheten att uppfostra dem kommer senare inte veta hur takten går i sitt eget hem. Det är vi som föräldrar som väljer hur vårt barn ska uppfostras. Dagis och skola är miniatyr av vårt samhälle och det krävs att vi tar ansvar för hur våra barn slussas in i skolan som sedan formar dem till en del av samhället under dessa skolår. Grundvärderingarna måste komma från hemmet och vi kan inte klaga på att det är skolans uppgift att lära ut vett och etikett. Skolan är till för utbildning och inslussning för samhällets framtida prövningar och krav.
Ett redan tryggt barn från en familj som lärt ut grundvärderingarna i hemmet är förmodligen inte det barn som skolkar, slår eller har svårt att anpassa sig mot samhällets regler.
Vi kan ju faktiskt göra något, vi finns ju där för våra barn, hela tiden. När dem vaknar, äter middag och somnar. Det är vi som bygger framtiden tillsammans med våra barn, inte för våra barn. Av curling är du kommen av curling skall du fortsätta leva.
Tack för din tid att läsa min syn på detta svåra ämne som vi alla genomgått men ingen är proffs på.
Födelsen, livet och döden. Vår kamp, våra egna val.
Detta är förordet till min nya bok ”Mörkrets Makter del 2: Kampen om mörkret”.
”När vi är unga och inte inser verklighetens faror finns alltid snickorna, dem unga som söker sanningen. När fallgropar närmar sig lägger vår fantasi ut broar över dessa för oss att passera över. I det Norrländska mörkret rår inte denna fantasi över farorna och fallgroparna är många. I psyket hos dem öppensinnade snickorna syns allt klart, men att för en ung flicka som vill bemästra mörkret finns en betydligt större, otäckare värld. Minnen som blir till liv och ett eko av en parallell verklighet i demonernas domäner ska lämnas ostörda. Trolldom och ockultism i den tysta täta skogen. En porlande bäck med hemligheter.
Sök i den verklighet som du vill upptäcka. Det här är inte en sådan”
Genomslagskraft och respons är det som gör Twitter.
Tomteluvan måste vara årets modeplagg, iaf på twitter 😉
Jag skulle vilja ha en grön, någon som har en över?
För några dagar sedan blev många av oss adda:de av en ny följare – Försäkringskassan. Layouten och allt var ju snyggt och prydligt så varför inte?
Det tog inte många dagar innan det visar sig vara en, ska vi säga, lustigkurre som helt sonika tagit layouten och lagt till den på sin egen Twitter kallad Försäkringskassan.
Det är inte en människa som sitter och twittrar utan en bot var det någon som sa, ett kanske kul experiment.
När får vi se nästa rolighet eller luring på Twitter? Deklarera via Twitter? Varför inte? Men nu har vi ju lärt oss en lite läxa, eller hur?
Vi har sedan många år varit medvetna om att <a href=”http://www.gnistrakommunikation.se/index.php?roption=com_acajoom&act=mailing&task=view&listid=1&mailingid=3&Itemid=99″>dialog är ett framgångsrikt sätt att nå fram till människor. Grunden till detta är att vi är utpräglade sociala individer med stort kontaktbehov. Bekräftelser, oavsett det är privata sammanhang eller på arbetsplatsen, är en viktig social faktor för vårt välbefinnande. Det är angeläget att alla på en arbetsplats får vara med och utveckla arbetsförhållandena internt såväl som externt. Detta inkluderar även de intressentgrupper som finns i förtegets sfär. För att uppnå detta är en öppen och rak dialog en grundläggande faktor. Och därutöver en fundamental hörnsten på ”jobbet”.
Kontroll eller Öppenhet
Tekniken har gjort det möjligt att utvidga dialogen med flera personer utanför företagets avgränsade interna kontakter på arbetsplatsen. Webb 2.0 har utvecklat gårdagens informationskällor vilket nu innebär att personal /anställda får större spelrum att skapa innehållet på Internet. Det finns därmed stora möjligheter att underhålla och generera helt nya marknader och affärsmöjligheter. De möjligheter som uppstår med nya marknader skapar även nya relationer mellan företaget och deras kunder.
Vad är det då som bromsar utvecklingen hos många företag att snabbt ställa om och utnyttja teknikens brokiga målarbräde? Argument som användes mest är kontroll och kontroll.
Förbud löser inte problem
En undersökning gjord av Ledarna genom Novus Opinion visar att hälften av företagens chefer ser användningen av sociala medier på nätet som en störande faktor på jobbet. Varför är det på detta viset ? En förklaring kan vara att företag är oroliga för missbruk av de nya social medier. En dominerande rädsla är att det erbjuder en ny sorts öppenhet för företagets anställda . En öppenhet som på utsidan av företagens väggar är en självklarhet och präglar nutids människan synsätt på tillgänglighet av information. Kanske borde företag som i första hand vill förbjuda istället fundera på sin interna rutiner och uppfattningar om sina anställda.
Möjligheter att utveckla marknaden
Ett annat synsätt är att se potentialen av digital /sociala media. I undervisningen av den personal som företagen snart står på kö för att anställa är förståelsen och bruket av ”ny informationsteknik” en självklarhet. Några företag har kombinerat teknik och nya smarta lösningar för att möta kundbehoven av ökad till gänglighet. Ett företag som har tagit till sig möjligheterna att hålla kontakt med sina kunder är SJ. Med hjälp av twitter kan resenärer få direkt återkoppling med ”kundtjänst” och på så vis alltid känna sig välkomna med sina frågor och funderingar. På twitter möts resenären av följande glada välkomsthälsning. ”Hej! Vi är SJ, Sveriges största tågoperatör, och vi är online 9-16 på vardagar. Har du en fråga? Följ oss så tweetar vi! /Marcus, Susanne, Katarina & Annika”. En inställning som var ganska främmande för något år sedan i allmänhetens ögon.
Ett annat företag som har förstått kraften i facebook är Kraft Foods kampanj på just detta sociala media . Med över 11 000 fans har man skapat en spännande interaktion mellan pralinälskarna och företaget. På ett smart sätt bjuder företaget in till ”vilken pralin skall bort” inför nästa jul 2010. Långsiktigt tänk hur kunder skall göras delaktiga i produktutvecklingen.
Våga testa krafterna i sociala medier att utveckla din marknad
Med personalen och kundernas kreativ förmåga kan ”oanade” potentiella relationer utvecklas. Media bilden av företaget kan förstärkas positivt. Marknadsundersökningar via social medier som leder till nya spännande produkter likväl som förstärkta varumärken. Allt är plötsligt inom räckhåll . Men för att företaget på ett framgångsrikt sätt skall kunna utnyttja alla möjligheter social media innebär. Måste man våga involvera sina anställda och kunder i företagets verksamhet.
Gnurglan var en underlig varelse som liknade ett spöke och hade förmågan att förvandla sig till allt möjligt. Gnurglan skapades av Al Capp och var med i seriestrippen Knallhatten, Li’l Abner, mellan 1934-1977. Det var julen 1980-1981 som SVT
för första och enda gången visade detta underhållande program i serien Jul igen hos Julovsson. The New Shmoo, som serien heter original, var en amerikansk tv-serie producerad 1979 av Hanna-Barbera och hade en del av Scooby Doo-stämning, mystik och handling.
Serien kretsade runt en grupp tonåringar – Mickey, Nita och Billy Joe – som driven en tidning och löser mysterier och brott med deras vän, Gnurglan.
SVT visade dock aldrig hela serien bestående av sexton avsnitt. Första gången jag såg Gnurglan vad den 27:e december 1980 och då med avsnittet Dracula. Tyvärr finns inte serien tillgänglig, inte ens på VHS.
[Stockholm, SVT, TV1, 1980-12-27]
09:00:00-10:01:49 Jul igen hos Julofsson.
Tablåinnehåll Del 4 av 14. Dracula (The Return of Dracula)
[Stockholm, SVT, TV1, 1981-01-02]
Fullständig tablå
09:00:00-09:54:06 Jul igen hos Julofsson.
Tablåinnehåll Del 10 av 14. Svarta havets skräck (The Beast of Black Lake)
Snart är det dags! Det som jag längtar efter nästan mer än julklappar, nästan 😉
Så här med förklarar jag RIMSTUGAN öppnad:
Här kan du tipsa och få hjälp med rim till julklapparna.
#dmspam – spam via DM
Exempel och förslag till vad man kan/bör/ska(?) göra när man fått ett direkt meddelande, DM av oönskad typ.
—
Men vänta nu, varför skulle just den här personen skriva på engelska och skicka en länk helt plötsligt? Du känner igen personen från din lista men det är något skumt på gång!
Avsändaren har förenklat förklarat, fått sitt twitterkonto kapat av en bot, en sorts robotprogram på internet.
Boten i sin tur utnyttjar användarens twitterkonto och förtroende mot dess följare genom att skicka ut utmanande frågor och länkar i reklamsyfte eller liknande.
Länken kan leda till i princip vad som helst – kanske till en sajt som kapar ditt twitterkonto?
Som ofrivillig avsändare av dmspam skall man omedelbart byta sitt lösenord på twitter.com och stänga av tillstånden för andra sajter att använda ens twitterlogin automatiskt.
Det gör man via Settings –> Connections och till sist klicka på “Revoke Access” på sidan. Ta bort allt.
Läs vad Per skriver om lösenord på Techspot.se
Vad skall man göra som mottagare av dmspam? Ignorera och radera meddelandet? Ta bort eller blockera användaren? Klicka på rapportera spam?
Då det ändå är ens twänner det handlar om så tror jag mest på att upplysa personen i fråga.
Sänd följande meddelande för att uppmärksamma både avsändaren och andra följare:
Hej! Det kommer SPAM via DM från dig! Ditt konto är kapat, byt lösen & kör "Revoke Access" – http://bit.ly/dmspam
Om man sänder meddelandet med en punkt innan .@ får man ut budskapet/varningen till avsändaren och till alla på sin egen twitterlista.
—
Hoppas denna lilla guide är enkel att förstå. Frågor & förslag rörandes dmspam på Twitter tar vi i kommentarsfältet här på bloggen eller direkt till mig.
Använd hashtag #dmspam på twitter i kommentarer och frågor.
Eftersom jag tycker Twitter inte fungerar så bra har jag bestämt mig för att lägga av med det.
Jag har inte tid och lust att behöva skicka varje meddelande flera gånger innan det till slut publiceras. Har också tappat flera av dem jag följer och upptäcker detta då jag får ett ”mentions” av personen i fråga. Ibland har jag trott att personerna inte har twittrat på några dagar men så var inte fallet. Detta har alltså hänt flertalet gånger under några få veckor. Vad detta beror på har jag ingen aning om mer än att jag byter twitterklient mellan Twittelator på iPhone och TweetDeck (Mac). Tycker inte det är särskilt intressant när det blir såhär och hur än jag letar i flödet så är vissa delar borta ur konversationerna. Några gånger har jag fått ”nå, vad tror du om det?” och jag har ingen aning vad det rör sig om. Det visade sig att dessa kontakter hade skickat några frågor som jag aldrig har fått.
Någon som känner igen dessa problem? Kommentera gärna!
Vi i twitterbubblan (#twubblan) 
Kommenterat