En dag i mars 1989 bodde jag i Norrland. Vädret var inte det bästa och jag och min väninna hade tråkigt. Vi kom på att vi skulle köra ett skräckfilmsmaraton under en vecka! Vi plöjde igenom säker 3 filmer om dagen och det redogjordes i en kalender vilken film det var och vilket betyg vi gav den. Hade vi haft tillgång till en blogg då hade det blivit en ny IMDB. Då kom fredagen och vädret var det samma. I kväll skulle vi se Witchboard från 1986. Vi dukade upp och laddade videon. Kudden var redo att kramas. Den handlar om ett par som på en fest får bekanta sig med ett Ouija board. Med det kan man kontakta andevärlden. Vi satt med stora ögon genom hela filmen och när den var slut tittade vi på varandra och sa i munnen på varandra att ett sånt bräde måste vi göra själva!

Sagt och gjort, för att vi skulle komma ihåg hur brädet såg ut så spolade vi tillbaka filmen och stillbildade den. Min väninna som är en hejjare på att teckna, fick äran att skissa av den. För att vi skulle kunna ta med det till olika ställen så bestämde vi oss för att göra det ”riktiga” brädet på baksidan av en tjock tapetbit som vi hittade i källaren som fanns intill min studentlägenhet. Medan min väninna ritade figurerna på tapeten så gjorde jag bokstäver och skrev ett JA ett Nej och ett Hej då.

Brädet var klart, vad skulle vi ha som talbricka? Vi tog ett glas, för det hade vi sett någon annanstans att det kunde man ha.

Nu var klockan så mycket så vi satt på min säng i min studentlägenhet och pratar om vad vi nyss har gjort. Klockan ringer och vi vaknar med ett ryck. Vad är det för dag? Vad är klockan? Klockan är 06.00 och vi är klarvakna. Vi måste planera inför kvällen, vem skulle vi bjuda in till våran seans?

Kvällen kom och vi fick en tjej att vara med. Hon var lite rädd, så hon satt och tittade på till en början. Vi hade valt ett rum på min väninnas studentlänga. Det var ett litet tv rum på ca 10 kvm. Vi satt i varsin soffa runt ett bord. Andaktigt lade vi ut vårat bräde, gjort av tapet på bordet. Hämtade ett glas i köket och satte det upp och ner på tapeten. Vi tände lite ljus för stämningens skull. Vi försöker få våra hjärtan att lugna ner sig så vi ska kunna kontakta någon ande. Sakta men säkert lugnade vi ner oss och satte i gång. Vi satte våra fingrar på glaset och frågade om det fanns någon där. Ingenting hände. När vi efter ett tag tänkte ge upp, fick vi kontakt. Glaset for över tapeten som om den hade varit radiostyrd. Bokstav efter bokstav berättade den att personen var en kvinna. Hon var född i Norge men hade bott i norra Sverige nästan hela sitt liv och nu letade hon efter sin dotter. I dag kommer jag inte ihåg vad hon hette. Vi frågade hur hon dog, vilket år hon föddes och vilket år hon dog. Camilla som tjejen hette sa att hon skulle gå ut och röka. Hon kom inte tillbaka. Vi fick massor med information av kvinnan och vi lovade att hjälpa henne att hitta hennes dotter. Problemet var att hon dog sent 1800 tal, men det skulle inte hindra oss. Vi började forska. Hur skulle man göra? Vi gick till biblioteket, där fanns ju lite information i alla fall. Vi kom inte så långt och det rann ut i sanden. När jag ett par månader senare satt på planet ner till mina föräldrar i Stockholm, kom jag att tänka på kvinnan igen. Naturligtvis, tänkte jag, jag ska gå på riksarkivet.

Sagt och gjort. Med bestämda steg gick jag in i denna stora byggnad. Kan ju säga att jag aldrig sett så mycket papper och böcker på samma plats, någonsin. Jag fick efter lite eget letande, tag i en kvinna som jobbade på arkivet. Jag frågade om det fanns någon information över just den platsen som vi hade talat med den kvinnliga anden. Jag fick massor med information. Plates som studenthemmet låg på var en gammal begravningsplats, där man hade begravt samer och under 1800 talet. Begravningsplatsen hade grävts upp och flyttats ner till den nya kyrkogården som låg ca 2 kilometer där ifrån. Jag tänkte, hur hade man kunnat flytta på gravar så där utan vidare. När jag tittade vidare på kartan så såg jag att gravarna hade legat hela vägen upp till sjukhuset.

Bingo, 1886 dog en kvinna vid namn jag inte minns och hon hade en dotter. Jag fortsatte mitt letande. Tyvärr går tiden fort när man är inne i någonting intressant och arkivet var tvungen att stänga och jag fick lov att åka hem igen. Dagen efter ringde jag svenska kyrkan och frågade var man kunde få mer information. De tyckte att jag skulle fråga kyrkan uppe i norrland om hjälp.

Jag kunde inte sluta tänka på det. På den här tiden fanns det inte tillgång till Internet som det finns idag tyvärr.

När jag en vecka senare åkte upp till norrland igen mötte min väninna mig på flygplatsen. Hon var så ivrig att få veta vilka svar jag hade fått av arkivet så hon hade tagit bussen 25 mil för att hämta upp mig. Hem färden till den lilla byn gick väldigt fort. Jag berättade vad jag fått reda på och att vi kanske kunde få mer svar av kyrkan. Nästa dag gick vi till pastorsexpeditionen och fick svaret att gravplatsen inte fanns längre och man visste inte var. En del av gravarna fanns på den nya kyrkogården men långt ifrån alla.

Vi bestämde oss för att vi skulle ta kontakt med anden igen. Vi höll en seans på samma ställe som förra gången och

mycket riktigt fanns den kvinnliga anden där. Till en början var det rätt svårt att få kontakt med henne. Kontakten bröts och det kom som ett skrapande ljud inne i rummet. Vi kunder inte lokalisera varifrån ljudet kom, förrän vi kollade ner på glaset. Det rörde sig själv över bordet. Vi försökte tyda vad den skrev men det gick för fort. Glaset åkte tillslut i golvet och gick sönder. Hur skulle vi nu kunna stänga av kontakten? Man måste ju säga adjö när man slutar. Det blev en tryckande känsla i rummet och vi ville inte vara kvar där. Vi tog vår tapet och sprang därifrån. Glaset fick ligga kvar på golvet.

Efter ett par dagar gick vi förbi rummet igen. Det låg alldeles innanför entrén så det gick inte att undvika. Dörren till tv rummet var stängd. Vi båda tyckte att det var en tryckande känsla i entrén.

Min väninna flyttade där ifrån men tapeten fanns kvar och vi använde den vid flertalet tillfällen. Än i dag kan jag komma på mig själv att jag tänker på hur jag ska ta reda på vem hon var och var hennes dotter var begravd någonstans. Kanske var det dotterns grav som var borta och det var därför hon letade efter henne? Jag får nog aldrig svar på den frågan.



Annonser