You are currently browsing monicaslusthus’s articles.

Ja, wow vilken snygg bil och vilken söt flicka. Nu är det varken bilen eller flickan jag tänkte på. Eller jo, lite på flickan då.

På bilden är flickan två år, idag snart sex år. På bilden har flickan en söt sommarklänning på sig. Hon älskade sin klänning eller älskar sin klänning. Nu för tiden sover hon i den. Helst varje natt – i hur många år till tro?

En dag i mars 1989 bodde jag i Norrland. Vädret var inte det bästa och jag och min väninna hade tråkigt. Vi kom på att vi skulle köra ett skräckfilmsmaraton under en vecka! Vi plöjde igenom säker 3 filmer om dagen och det redogjordes i en kalender vilken film det var och vilket betyg vi gav den. Hade vi haft tillgång till en blogg då hade det blivit en ny IMDB. Då kom fredagen och vädret var det samma. I kväll skulle vi se Witchboard från 1986. Vi dukade upp och laddade videon. Kudden var redo att kramas. Den handlar om ett par som på en fest får bekanta sig med ett Ouija board. Med det kan man kontakta andevärlden. Vi satt med stora ögon genom hela filmen och när den var slut tittade vi på varandra och sa i munnen på varandra att ett sånt bräde måste vi göra själva!

Sagt och gjort, för att vi skulle komma ihåg hur brädet såg ut så spolade vi tillbaka filmen och stillbildade den. Min väninna som är en hejjare på att teckna, fick äran att skissa av den. För att vi skulle kunna ta med det till olika ställen så bestämde vi oss för att göra det ”riktiga” brädet på baksidan av en tjock tapetbit som vi hittade i källaren som fanns intill min studentlägenhet. Medan min väninna ritade figurerna på tapeten så gjorde jag bokstäver och skrev ett JA ett Nej och ett Hej då.

Brädet var klart, vad skulle vi ha som talbricka? Vi tog ett glas, för det hade vi sett någon annanstans att det kunde man ha.

Nu var klockan så mycket så vi satt på min säng i min studentlägenhet och pratar om vad vi nyss har gjort. Klockan ringer och vi vaknar med ett ryck. Vad är det för dag? Vad är klockan? Klockan är 06.00 och vi är klarvakna. Vi måste planera inför kvällen, vem skulle vi bjuda in till våran seans?

Kvällen kom och vi fick en tjej att vara med. Hon var lite rädd, så hon satt och tittade på till en början. Vi hade valt ett rum på min väninnas studentlänga. Det var ett litet tv rum på ca 10 kvm. Vi satt i varsin soffa runt ett bord. Andaktigt lade vi ut vårat bräde, gjort av tapet på bordet. Hämtade ett glas i köket och satte det upp och ner på tapeten. Vi tände lite ljus för stämningens skull. Vi försöker få våra hjärtan att lugna ner sig så vi ska kunna kontakta någon ande. Sakta men säkert lugnade vi ner oss och satte i gång. Vi satte våra fingrar på glaset och frågade om det fanns någon där. Ingenting hände. När vi efter ett tag tänkte ge upp, fick vi kontakt. Glaset for över tapeten som om den hade varit radiostyrd. Bokstav efter bokstav berättade den att personen var en kvinna. Hon var född i Norge men hade bott i norra Sverige nästan hela sitt liv och nu letade hon efter sin dotter. I dag kommer jag inte ihåg vad hon hette. Vi frågade hur hon dog, vilket år hon föddes och vilket år hon dog. Camilla som tjejen hette sa att hon skulle gå ut och röka. Hon kom inte tillbaka. Vi fick massor med information av kvinnan och vi lovade att hjälpa henne att hitta hennes dotter. Problemet var att hon dog sent 1800 tal, men det skulle inte hindra oss. Vi började forska. Hur skulle man göra? Vi gick till biblioteket, där fanns ju lite information i alla fall. Vi kom inte så långt och det rann ut i sanden. När jag ett par månader senare satt på planet ner till mina föräldrar i Stockholm, kom jag att tänka på kvinnan igen. Naturligtvis, tänkte jag, jag ska gå på riksarkivet.

Sagt och gjort. Med bestämda steg gick jag in i denna stora byggnad. Kan ju säga att jag aldrig sett så mycket papper och böcker på samma plats, någonsin. Jag fick efter lite eget letande, tag i en kvinna som jobbade på arkivet. Jag frågade om det fanns någon information över just den platsen som vi hade talat med den kvinnliga anden. Jag fick massor med information. Plates som studenthemmet låg på var en gammal begravningsplats, där man hade begravt samer och under 1800 talet. Begravningsplatsen hade grävts upp och flyttats ner till den nya kyrkogården som låg ca 2 kilometer där ifrån. Jag tänkte, hur hade man kunnat flytta på gravar så där utan vidare. När jag tittade vidare på kartan så såg jag att gravarna hade legat hela vägen upp till sjukhuset.

Bingo, 1886 dog en kvinna vid namn jag inte minns och hon hade en dotter. Jag fortsatte mitt letande. Tyvärr går tiden fort när man är inne i någonting intressant och arkivet var tvungen att stänga och jag fick lov att åka hem igen. Dagen efter ringde jag svenska kyrkan och frågade var man kunde få mer information. De tyckte att jag skulle fråga kyrkan uppe i norrland om hjälp.

Jag kunde inte sluta tänka på det. På den här tiden fanns det inte tillgång till Internet som det finns idag tyvärr.

När jag en vecka senare åkte upp till norrland igen mötte min väninna mig på flygplatsen. Hon var så ivrig att få veta vilka svar jag hade fått av arkivet så hon hade tagit bussen 25 mil för att hämta upp mig. Hem färden till den lilla byn gick väldigt fort. Jag berättade vad jag fått reda på och att vi kanske kunde få mer svar av kyrkan. Nästa dag gick vi till pastorsexpeditionen och fick svaret att gravplatsen inte fanns längre och man visste inte var. En del av gravarna fanns på den nya kyrkogården men långt ifrån alla.

Vi bestämde oss för att vi skulle ta kontakt med anden igen. Vi höll en seans på samma ställe som förra gången och

mycket riktigt fanns den kvinnliga anden där. Till en början var det rätt svårt att få kontakt med henne. Kontakten bröts och det kom som ett skrapande ljud inne i rummet. Vi kunder inte lokalisera varifrån ljudet kom, förrän vi kollade ner på glaset. Det rörde sig själv över bordet. Vi försökte tyda vad den skrev men det gick för fort. Glaset åkte tillslut i golvet och gick sönder. Hur skulle vi nu kunna stänga av kontakten? Man måste ju säga adjö när man slutar. Det blev en tryckande känsla i rummet och vi ville inte vara kvar där. Vi tog vår tapet och sprang därifrån. Glaset fick ligga kvar på golvet.

Efter ett par dagar gick vi förbi rummet igen. Det låg alldeles innanför entrén så det gick inte att undvika. Dörren till tv rummet var stängd. Vi båda tyckte att det var en tryckande känsla i entrén.

Min väninna flyttade där ifrån men tapeten fanns kvar och vi använde den vid flertalet tillfällen. Än i dag kan jag komma på mig själv att jag tänker på hur jag ska ta reda på vem hon var och var hennes dotter var begravd någonstans. Kanske var det dotterns grav som var borta och det var därför hon letade efter henne? Jag får nog aldrig svar på den frågan.



Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej tjolahopp. Det först som dyker upp i huvudet är den ritade Pippi i den gula boken. Hon med stort huvud och rätt oproportionerlig kropp. Sen kommer filmen, där Inger Nilsson blir förevigad som Pippi. En söt liten rödhårig flicka med oanade sidor. Hon är stark och kan baka pepparkakor på golvet, sova upp och ner i sängen.  Hon har en pappa i Söderhavet och en mamma i himmelen. I filmen känns hon som en rätt trygg lite tjej men är i själva verket är hon väldigt ensam. Hon är en motståndare av mobbing, men kan kasta upp en pojke i ett träd utan vidare. Varför då?

När sedan den tecknade versionen av Pippi kom var min första reaktion: Nej, vad har de gjort med Pippi? Med nya sånger. Jag som har små barn lärde mig rätt snabbt den nya sången och lärde mig att gilla den nya versionen bättre faktiskt. Mina tjejer älskar det tecknade Pippifilmerna och sången. Vad ska vi göra nu? lärde de sig rätt fort:)

Här om dagen kom min 4 åring och sjöng, här kommer Pippi, och Pippi det är jag, och jag bjuder alla på kalas. Hon mumlade på den tills hon skulle gå och lägga sig. Mycket motvilligt fick jag henne att lägga sig på kudden och försöka vara tyst. Hon ler trött och lägger sig på sidan och kramar om Herr Nilsson som kvällen till ära fick följa med i sängen. När jag själv ska lägga mig bäddar jag om mina barn, ser till att det har täcke på sig. Klappar henne på kinden och stryker håret från ansiktet på henne. Får ett leende och hon trycker in näsan i rumpan på Herr Nilsson.

Nu på morgonen när vi klädde på oss innan vi skulle till dagis sjunger tjejerna på Pippis sommarvisa. Så härligt att höra om sommaren när det är så mycket snö ute.

Det kom bara små snuttar av texten, men så härligt med glada sommarlängtande barn

lilla fåglen flyger
i boet ut och in
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.
och jag är brun om bena,
precis som det ska va’,
och därför vill jag sjunga
att bruna ben är bra.
Och jag har nya fräknar
och prickigt sommarskinn,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.

Snart är det dags! Det som jag längtar efter nästan mer än julklappar, nästan 😉

Så här med förklarar jag RIMSTUGAN öppnad:

Här kan du tipsa och få hjälp med rim till julklapparna.

Tidigare i veckan skulle jag hålla ett informerande tal i skolan. Jag går en kurs som heter VÅGA TALA! Mycket nyttig, men ändå lite jobbig.

Jag vill tacka er alla som hjälpte mig med, vad ni tyckte att Twitter är.

Stort tack! Fick mycket bra respons och nyfikenhet av talet. Så här kommer det.

——————–

Jag har hittat en plats!

En plats som för mig var ny för ett halvår sedan.
På denna plats kan man få stöd i svåra stunder, men även pepp och glada tillrop när man uppåt och glad.
En plats där man kan få svar.

Detta är en beroendeframkallande gemenskap som heter Twitter.
En gemenskap där man väljer själv vem och vilka man vill ska lyssna.
En gemenskap där man kan dela glädje och sorg. Allt från det enklaste middagstips till barntrots, tekniska problem och lösningar.

Att världen är full av människor vet ju alla.
Underbara människor.
Människor som har ett behov att uttrycka sig. Få ha någon som lyssnar, oavsett vad som vill sägas.

En enkel väg nu för tiden är Internet eller datormolnet som är det senaste modeuttrycket.

Molnet/ Internet gör det möjligt.
Där finns det en milsvid med möjligheter.

För att nämna några forum så finns det;

Facebook
MySpace
Flashback
Familjeliv

Oändligt mycket mer.

Så du behöver inte vara ensam.

”På Facebook – där hittar man gamla vänner!
På Twitter _ där hittar man nya!”

En ny dag!

Nora 5 år ska få sina första glasögon. Hon är spänd och förväntansfull. Hon har fått välja bågar själv. Det blev ett par med Scooby Doo och en blomsterranka på skalmarna.
Doktorn har givit oss ett recept på att glasstyrkan ska var 5,5 (översynt). Jag kan inte föreställa mig hur dåligt hon har sett utan glasögon.

När vi kommer in i butiken går hon med raska steg fram till montern där hennes glasögon finns, så att inte den andra lilla flickan som står med sin mamma ska ta dom. Jag får förklara att hennes glasögon finns bakom kassan med hennes styrka i.

Hon går fram till tjejen i kassan, frågan kommer :)scooby
– Har du sett mina glasögon?
– Det tror jag nog, säger tjejen. Vad heter du?
Hon tittar frågande på mig och vänder sig sedan till tjejen igen och säger,
– Nora Catharina Elisabeth!
Tjejen skrattar och vänder sig om och letar bland glasögonen i den stora lådan.

Nora står och tittar med förväntansfull blick in i en spegel som sitter på vägen alldeles bredvid kassan.

Nu kommer tjejen runt kassan med Noras glasögon. Hon ger henne dem med varsam hand och säger
– Varsågod Nora. Du får sätta på dem själv.
Min lilla flicka tar de fina glasögonen i sina händer så försiktigt. Hon vet hur man ska göra.

Nu sitter glasögonen på näsan. Hon fortsätter att titta i spegeln. Beundrar sig själv. Tittar på sina syskon som är med i butiken.Hon tittar på mig och det kommer tårar ur hennes små ögon. Jag får en stor kram.

Optikern säger till Nora att hon får komma bakom kassan och välja ett fodral.

Det är lite läskigt i början så efter en stund tar hon av sig dem och lägger ner dom i sitt fina fodral och stoppar ner den i en liten påse i papper som hon fått av optikern.

Glad och stolt går vi ut från affären och beger oss hemåt.

När vi kommer hem får hon visa sina nya fina glasögon för min gubbe och han ville att hon skulle sätta dem på sig. -Nå, Nora, Hur ser jag ut?

– Du är mycket snyggare än förut!

Snacka om att han blev mallig efter det.

Nora gick med raska steg och huvudet högt i morse när hon skulle till dagis.

/Monica

Jag känner mig så lycklig!

Att just jag får vakna bredvid den jag älskar. Känna hans varma kropp innan jag slår upp mina ögon. Få känna hans fingrar i mitt hår. Hans andedräkt i min nacke innan han kysser mig och önskar mig god morgon.

God morgon min älskade Kari. Jag önskar dig en underbar och kärleksfull dag.

Din M

hjärta1

 

Det är så underbart med all kärlek som finns på twitter. Jag har 7 twitterpar på min lista, vad jag vet!

Alla par, ni vet vilka ni är.

Jag kan börja med mig och @receptomaten, Vi sitter ofta bredvid varandra i soffan med varsin dator i knät eller på bordet. Går jag till skolan så pratar vi med varandra på twitter som ni säkert har sett. Ibland ”ropar” jag på honom om jag är i ett annat rum! Det är ju så kul!

Att förklara sin kärlek och då och då slänga ut en liten knäpp kommentar är ju en krydda! Att det är på twitter gör ju bara saken ännu lite roligare.

Kan bara tänka mig vilka härliga parmiddagar vi kunde ha! Tänk om Sverige var stort som Öland så kunde vi alla äta middag hos Kryddburken. Finns säkert fler än jag som är sugen på hennes fingerfärdighet.

Nu alla härliga par och ni andra oxå. Ha en underbar natt, för det tänker jag ha!

/Monica

Varje dag så tänker jag på vad jag skriver. Använder jag för runda eller är det okej?

Alla följare jag har, vet vad jag har som hobby och som extraknäck, ifall man har kikat på min twitterpresentation. För mig är det det roligaste jobb som jag har haft. Att få respons och kritik är nyttigt. Men är det okej att jag ibland slänger upp en kaka med en jättep*nis eller små chokladsn*ppar?

Så i kärlekens tecken!!

De underbara tjejer och killar som jag följer och som följer mig, de känns som en liten familj fast vi aldrig har träffats. Så underbara människor. Ni vet vilka ni är och att jag vill dela ut en stor fredagskram till er, så tar emot!

/@Mc_Andersson