Det här inlägget gjordes för några dagar sedan – när det snöade i Stockholm för fösta gången i höst. Men publicerades på ”fel” ställe. Därför lägger jag in det här och nu istället. 🙂

Ja, det snöar faktiskt. Jag ser på det med blandade känslor nu när jag är i Stockholm. Min erfarenhet av snö i Stockholm är inte positiv. Den förknippas med kaos, timslånga bilköer, inställda pendeltåg och bussvältning.

Ja, jag åkte buss hem från jobbet för ett par år sedan, kanske t o m 3, när snön började vräka ner. Vi snackar jätte-Lovikkavantar! Bussen gick från Sergels torg och åkte norrut på E4:an. I höjd med Eniro/Hagaparken ungefär kom en liten, liten uppförsbacke och där var det kört. Det visade sig nämligen att bussen inte hade vinterdäck – att de ALDRIG kör med vinterdäck… Djupt chockerande för mig som norrlänning.

Nåväl, chauffören, en ung kille, var verkligen inte van vid halkkörning. Han gasade som en galning och alla hjulen spann. Han gasade ännu mer och den tunga dragspelsbussen kanade obevekligt ner mot diket. Då tvärnitar han och gasar varannan gång och det finns ingen chans att den stora klumpedunsen ska svara på hans kommandon. Den glider närmare och närmare diket och med en suck åker den ner, hamnar på sidan och där sitter vi.

Ute är det snöstorm. Det blåser stormvindar och snön yr. Ingen i bussen är direkt klädd för det vädret. Och en lätt panik utbryter. Vad gör vi nu? Det samlas bilar i hundratal på den trefiliga vägen. Kofångare mot kofångare. Gatan är nu rena blankisen. Inga fordon kommer vare sig fram eller tillbaka. Inte heller bärgningsbilar…
Chauffören öppnar framdörren, det kommer in isande kalla vindar och en tjej klättrar ut. Hon säger inte ett ord utan försvinner i stormen. Det finns ingen plan, chauffören har inget att säga till oss passagerare, men jag tror att han pratade i telefon eller komradion.

Jag har gudskelov lärt känna en av de andra passagerarna i bussen, Åke. Han ringer sin fru och det visar sig att hon tidigare jobbat på Eniro. Hon ringer dit och under över alla under – en av hennes fd arbetskompisar är på jobbet! Vi är välkomna dit och värma oss. Åke, jag och en tjej till som vill följa med klättrar ut genom dörren och plumsar iväg i snön. Den går oss till knäna nu. Jag fryser så att jag skakar. Då vägen är helt belamrad får vi klättra upp ur diket på kullen ovanför och där vadar vi i snö fram till bron för att ta oss över vägen till vårt mål.

Alla hackar tänder och efter en ca halvtimmes plumsande når vi Eniro. Vi får komma in i värmen. Gå på toa (bara det en lycka), blir bjudna på varm choklad. Jag har kakor i väskan och en flaska alkoholfri glögg. Så vi äter kakor till chokladen. Den otroliga lyckan av att känna värmen sprida sig i kroppen igen är obetalbar!
Det visar sig att den underbara människan på Eniro har bilen med sig. En bil med vinterdäck!!! Vi får åka hem med henne, var och en ända fram till dörren. Resan som i vanliga fall tar 20 minuter tar 4 timmar den här gången. Jag får ta min medicin i bilen och skölja ner den med kall glögg… men det går det också. Vi har det varmt och gott.

Man kan väl säga att vi hade en otrolig tur i oturen. Det fanns inte en taxi att uppbringa i hela Stockholm, men vår räddande ängel tog oss ur knipan. Där i bussen, i diket, i snöstormen kändes det som om vi var strandsatta i Sibirien, inte i Sveriges huvudstad. Men den gången gick det på ett ut.

Därför har jag blandade känslor när den första snön kommer hit. Jag som ÄLSKAR snö på vintern, att åka skidor, skoter och pulka. Att höra knarrandet under skorna och njuta av den blå skymningen som snön ger, istället för den kolsvarta regnvintern.

Förra vintern skedde samma sak, fast i Norrtäljetrakten. Jag skänkte de arma människorna en tanke när jag såg det på nyheterna. Förhoppningsvis blir det inte en upprepning i år. SL har ju varit i Arvidsjaur och övat med en anordning som ska smälta snön. Förhoppningsvis funkar den och förhoppningsvis finns det nog med plogbilar som kan röja undan efter vägarna. Då är snön bara en gåva!

Annonser