Jag var inte så gammal när mina föräldrar tog mig på en resa till Tjeckoslovakien. Detta var efter Sovjets invansion av landet och vägarna i Prag var fortfarande fyllda av soldater, vi var tvungna att regelbundet anmäla oss hos polisen, vi smugglade in en spade med trähandtag (vilket är en helt annan historia), all valuta och allt av värde i våra väskor var tvunget att redovisas före infärd och efter avfärd.

På vägen hem från Tjeckoslovakien var det stora översvämningar, vi hade endast genomresandevisum genom Öst-Tyskland och detta gjorde att vi fick vistas 24 timmar i landet – och absolut inte mer.

Vad gör man då som förälder när man landar på Öst-Berlins centralstation sent på kvällen med två barn? Eftersom översvämningarna orsakat stora tågförseningar hade anslutning missats och nästa tåg mot västerlandet skulle gå först nästa dag.

Som föräldrer inser man att barnen behöver en säng att sova i och mat att äta. Utbudet av mat på Öst-Berlins station vet jag ingenting om men några sängar fanns där absolut inte. Mina föräldrar försökte då få tag i en taxi men alla bilar som stannade frågade efter visumet och skakade bekymrat på huvudet när de såg att vi endast hade genomresandevisum.  ”Stanna på stationen” var rekommendationen vi fick.

För det var helt enkelt så att vi inte hade tillstånd att lämna denna station p g a vårt visum. Mina föräldrar gav sig dock inte och hittade till slut en taxi som mot lite extra betalt var beredd att ta oss till ett hotell som också var beredda att bryta mot reglerna. För vi fick inte ta in på hotell heller – vi hade ju fel visum.

Den natten sov vi knappt. Polissirenerna for genom natten mest hela tiden. Det smälldes i dörrar, det var upprörda röster och hela tiden fanns rädslan där för att polissirenerna, dörrarna eller rösterna skulle gälla oss.

Morgonen efter fick vi barn tillsammans med pappa stanna som gisslan på hotellet under tiden som mamma gick och växlade pengar. Det var en stor lättnad när vi lyckats ta oss tillbaka till stationsbyggnaden.

Lättnaden byttes dock snart i oro för vi visste faktiskt inte vad som skulle hända när vi skulle åka ut ur Öst-Tyskland några timmar senare. Vi hade ju varit utanför stationen, detta skulle troligtvis uppmärksammas då vår västerländska valuta inte överensstämde med växlingskvitton.

För att den valuta vi hade kvar skulle överensstämma med de växlingar vi gjort var vi tvungna att även visa kvitton från vår växling i Berlin. Och detta i sin tur skulle medföra att vi avslöjade att vi lämnat stationen. Vi skulle i så fall också förmodligen vara tvungna att avslöja hotellet vi bott på som faktiskt riskerat en hel del genom att ta emot oss.

Ett dilemma minst sagt. Och dessutom kunde det ju bli så att vi inte ens fick åka ut ur Öst-Tyskland på grund av de överträdelser vi gjort.

Vid gränsen var det män i uniform, det var barska röster, det var många frågor och det var lång väntan innan vi äntligen kunde andas ut för egen räkning. Vi fick lämna landet

Dock har jag aldrig riktigt kunnat sluta undra vad som hände de människor som hjälpte oss. Trots att jag bara var ett barn och inte alls kunde påverka situationen så smärtar det fortfarande.

Det här utspelades sig många år före Berlinmurens fall men minnet är fortfarande färskt.

Annonser